Brukssamhället

 

Samhället som växte upp kring bruket var till stor del självförsörjande med ett betydande jordbruk och egen lanthandel. I centrum låg herrgården tillsammans med kyrkan, skolan, jordbruksbyggnader, och tjänstemannabostäder. Utspridda längs bruksgatan mot masugn och hamrarna låg brukstorp för hytte- hammar- och dagsverksarbetare.

År 1803 fanns vid Lögdö Bruk 51 stycken bostäder byggda för brukets arbetare. Vid Lögdö fanns inga arbetarlängor som var vanligt vid andra bruk, istället bodde en stor del av de anställda i torp ute på brukets ägor.

1749 var 199 personer mantalsskrivna på Lögdö och hundra år senare, 1850, hade Lögdö som ett av de största bruken i Medelpad en mantalsskriven befolkning på 295 personer. Betydligt fler avlönades dock av bruket eftersom den kringboende befolkningen, ofta bönder och torpare, gavs möjligheter till extra inkomster genom t ex körslor, kolning och jordbruksarbete.

I slutet av 1800-talet minskade järnbruksrörelsens lönsamhet samtidigt som det blev alltmer ekonomiskt att använda skogen för sågverksindustrin. Bruksdriften upphörde i Sulå 1869, i Lagfors 1877 och 1878 blåstes det för sista gången i Lögdö masugn, och därmed upphörde järnframställningen i större skala. 1881 fick ägaren, Sunds sågverksbolag, genom en kunglig resolution tillstånd till flyttning av Lögdöverkens järntillverkning till Sund. På så sätt säkerställde man nyttjanderätten till rekognitionsskogarna som var fast förbundna med Lögdöverken.