Det svenska järnet                                                  

För drygt 2000 år sedan lärde man sig i Småland konsten att framställa smidbart järn ur sjö- och myrmalm. Någon större produktion var det inte fråga om, ugnarna bestod oftast av en enkel, stensatt grop i marken och en primitiv blåsbälg.

Under 1000-1200 talen började man bryta malm ur gruvor och den äldsta kända masugnen i Europa, vid Lapphyttan i Norberg, dateras till någon gång mellan 1150 och 1225. Tack vare masugnen blev det möjligt att framställa tackjärn, och därmed fanns de tekniska förutsättningarna för en produktion i större skala.

Sveriges första egentliga järnbruk växte upp under 1500-talet i Bergslagen, där de största malmfyndigheterna fanns. Järnprodukterna blev snart en av Sveriges främsta exportvaror och statsmakten uppmuntrade på alla sätt järnhanteringen.

Den svenska järnexportens tillväxt under 1600-talet har ingen motsvarighet i den tidigare ekonomiska historien. Skälet till detta var en stor efterfrågan på järn i Europa, samtidigt som det inte producerades så mycket. I till exempel England hade man slut på de egna skogstillgångarna och kunde inte framställa det för järnproduktionen så viktiga träkolet. Fram till mitten av 1700-talet låg Sverige därför främst bland järnförsäljarna på den europeiska marknaden och troligen var andelen i den internationella handeln också mycket stor.

Även i Sverige gjorde det stora behovet av träkol till masugnar och hamrar att bergslagsskogarna hotades av överavverkning. Bristen på vedråvara gjorde att det blev lönsamt att transportera malmen till platser med god tillgång på skog och vattenkraft. Det var i detta sammanhang som Norrland under 1600-talet blev intressant för järnbruksnäringen, trots att här saknades kända malmtillgångar.

För att stimulera anläggandet av bruk utanför Bergslagen, utfärdade Kronan år 1673 särskilt gynnsamma privilegier för dem som ville anlägga bruk i Finland och Norrland. Detta innebar bl a skattefrihet i 10-30 år och även rätten att utnyttja delar av kronans skog, sk rekognitionsskogar eller allmänningsskogar.

Järnbruken i Västernorrland

Vid mitten av 1700-talet fanns 21 stycken järnbruk i Västernorrland. Det första järnbruket i Medelpad var Galtström, anlagt 1673, därefter kom Lögdö 1685. Galtström, Lögdö, Åvike och Sörfors var de fyra bruken i landskapet som hade masugnar och svarade för de övriga brukens tackjärnsförsörjning. Från Lögdö fraktades tackjärn med häst till Lagfors, anlagt 1741 och Sulå, anlagt 1795. Dessa tre bruk bildade tillsammans Lögdöverken. Vid Lögdö Bruk tillverkades tackjärn, stångjärn och en del manufaktursmide. Manufaktursmide innebar att stångjärnet förädlades till plåt- knipp- och bandjärn samt till spik.